Jag har vuxit upp i en fattig familj. När jag var 6 år gammal fick jag en vän i min ålder som heter Khawla. Hennes pappa var en snygg man från Palestina. Han blev rik på ganska kort tid när han fick anställd på försörjnings departement i Damaskus.  Alla viste då att man blir rik om man fick en tjänst där. De pratade ofta om hur mycket korruption finns där. Att alla tjänstemän där var rövare.

Min mamma hade inte ofta pengar för att försörja sig och köpa mat för oss trots att hon jobbade hård. Khawla och jag gick på samma skola för de första 4 år men sen min mamma måste flytta mig till en annan skola där fick jag bo hos min äldsta syster som var gift med en man som jobbade också på försörjnings departement.

Jag levde en jätte eländigt liv hos min syster. Jag fick mat, värme och fina kläder men det kändes orättvis att inte bo nära till min mamma. Jag grät nästan varje dag under kvällar och vaknade ofta med svullna ögon och klump i halsen.

I den andra skola-Zarqa Al Yamama- hade jag en kompis som heter Rihab. Hon var kort och hade Hijab på sig när hon var 7 år gammal.  Rihab var jonglör flicka. Hon viste om mycket mera saker i livet än vad vi andra kunde. Hon var till exempel den första i mitt live som pratade för mig om sex mellan man och kvinna. Hon frågade mig en dag: - Vet du Sahar hur man och kvinna gifter sig? Man har penis som blir hård när han vill gifta sig. Han ingår sin hårda penis i kvinnans slida och det gör ont första gången då kvinnan skriker högt. ”Nej, svarade jag. Det kan inte vara sant.” - Jo det är sant. Det är därför människor har så hög musik på bröllop ofta. För att vi inte ska höra när kvinnan skriker. Det var ett bra argument för mig i den där åldern. Och Rihab fortsatte komma på nya förbjudna information hela tiden.

I skolan var det förbjudet att man lär sig om sex. Däremot ett obligatoriskt ämne, Nationalism socialistiska utbildning, som vi läste från årskurs 1 till sista år på universitet, var ett viktigt ämne som vi inte fick godkänd i andra ämne om vi inte klarade oss i det. Det handlade om Baathpartiet och sin exempellösa ledare Hafez al-Assad. Vi måste klädda oss i militär uniformkläder i skolan och i universitet. Militär mössa och schal som även Rihab måste ha dem på sig över Hijab.

Jag minst Rihab ofta idag och ett leende dras på mitt ansikte när jag tänker på saker som hon brukade berätta om för oss.

För en månad sen, när jag loggat in på Facebook, hittade jag ett meddelande på arabiska som frågar: - Har du gått på Zarqa Al Yamama skolan år 1979-1981? Den är Rihab som frågar mig. Jag bläddrade i hennes Facebooksida och såg att hon bor i Egypten idag och är en aktiv medlem i religiös och politisk organisation Muslimska brödraskapet.  Jag svarade, ja, det är jag Rihab, jag är din kompis Sahar. Jag är glad att ha kontakt med dig. Jag åker till Egypten varje år därför att jag har en syster som flyttat dit på grund av kriget i Syrien. Jag hoppas att träffa dig nästa gång jag åker till  Egypten.
Rihab svarade: Inshallah.
Ja, vi kommer att träffas om Gud vill, min kompis. Men vi träffades i alla fall via Facebook därför att Mark Zuckerberg vill. Vi får se om Gud vill eller inte, svarade jag.

Bäst just nu: Folket i Syrien kämpar på.

Sämst just nu: Regimen i Syrien kämpar på också.

Sahar Burhan är konstnär, född i Damaskus. Har ett konstgalleri i Norrköping. Intresserad av jämställdhet mellan olika kön, nationaliteter och mellan ord och bild.