Jag såg havet för första gången i mitt liv när jag var tolv år gammal. Jag åkte på en resa med min familj till Latakia i Syrien. Jag kunde inte simma och fick inte ha på mig baddräkt. Jag gick ut i havet med mina vanliga kläder på mig och började leka i vattnet med stor glädje.

Min storebror Akram som var 25 år hjälpte alltid mig att bredda min intellektuella uppfattning om världen. Akram lärde mig att flyta i havet. – Jag ska hjälpa dig flyta själv utan stöd, sade han. Jag lade mig på rygg, hans händer bar mig lätt och hans lugna ord förklarade hur jag skulle vara avspänd för att flyta i vattnet. Det var en obeskrivlig känsla när hans händer släppte min kropp och jag flöt på egen hand.

Akram visade mig hur jag med enkla rörelser kunde börja simma. Han berättade för mig att spänningen är det som leder till att man drunknar, inte oförmågan att simma. Jag har sparat hans ord i bakhuvudet från den dagen i havet, men fick inte någon chans att simma igen förrän tjugo år senare.

Jag var ca 30 år gammal och åkte med några vänner till Enfeh-stranden i Libanon. Min vän Ramzi frågade: - vem vill simma med mig till den där klippan? Jag sade utan tvekan, -jag vill! Ramzi gick i och jag följde efter och vi började simma.

Halvvägs ute kände jag mig trött. Jag tänkte, är jag vansinnig som tog ett förhastat beslut och följde med Ramzi? Jag kunde bara simma på rygg och på det sätt som jag lärde mig när jag var tolv. Jag tänkte, vore det bättre att simma tillbaka eller fortsätta? Vad skulle jag göra? Jag mindes min brors ord: ”spänningen är vad som leder till att man drunknar, inte oförmågan att simma”. Jag bestämde mig att fortsätta till klippan.

Väl framme på klippan satte jag mig ner och funderade över detta mirakel som fick mig att sitta där. Vad det var som attraherade mig till detta äventyr? Jag simmade femton minuter hela vägen hit och måste nu simma femton minuter tillbaka till stranden. Det fanns inte någon hjälp ifall det skulle hända något. Jag visste inte om Ramzi var kapabel att rädda mig om jag behövde det, och jag ville inte visa mig orolig för att inte stressa honom. Min brors ord snurrade i mitt huvud, och jag lyckades faktiskt simma tillbaka till stranden!

När jag sitter idag och jobbar i mitt konstgalleri, får jag ofta samma känsla som jag fick när jag satt på den där klippan. Jag undrar ofta om vad det som har fått mig att våga och satsa på konst! Är jag vansinnig som tog ett förhastat beslut att öppna ett konstgalleri? Jag är utländsk kvinna med begränsad potential. Jag har ingen hjälp här, precis som det var på den där klippan. Ingen hjälp om det behövs.  

Alla dessa pengar för integration, utlandsfödda, nyanlända och mångfald är inte något för att hjälpa en invandrad konstnärinna som försöker satsa på konst och vill driva projekt för att stödja sig och andra konstnärer och kulturarbetare. Jag känner att alla dessa bidrag för integration har blivit som en slags illusion för mig. Siffror på miljoner som man hör om på nyheterna men inte kan använda. Det som jag har idag som riktigt stöd är fortfarande minnet av min brors händer under min rygg. Hans händer hjälper mig fortfarande att flyta över alla svårigheter som jag möter. Så jag kommer absolut och trots allt att klara det och utveckla mitt arbete i mitt fina galleri Kameleont.  

Bäst just nu: Regeringen höjer anslagen till den fria konsten med 115 miljoner kronor i höstens budget.

Sämst just nu: Tåget som jag åker från Stockholm till Norrköping är en timme försenad.

Sahar Burhan är konstnär, född i Damaskus. Har ett konstgalleri i Norrköping. Intresserad av jämställdhet mellan olika kön, nationaliteter och mellan ord och bild.